Lollies longines kvinna klockor

12 dec. 2011

Den nya floppen

Som Real Madrid-supporter var helgens El Clásico ännu en besvikelse. Jag tyckte i och för sig att Madrid spelade rätt bra och visade att de nu kan möta Barcelona på ett konstruktivt sätt, inte bara försvara sig. Matchen slutade i alla fall i besvikelse som sagt och, vad värre är, i en viss oro inför framtiden. Inte oro för att Barcelona ska fortsätta att dominera i tid och evighet – storhetsperioder kommer och går inom fotbollen; just nu rider spansk fotboll på en gyllene framgångsvåg, för några år sedan var det franska spelare som dominerade scenen.

Vad som oroar mig är att jag ser tecken på ett paradigmskifte. Lika revolutionerande som en gång floppstilen blev för höjdhoppet och V-stilen för backhoppningen, kommer Barca-stilen bli för fotbollen. Startskottet har redan gått och fotbollen kommer ändra karaktär på ett sätt som jag menar tar död på en del av dess tjusning. Modern toppfotboll är redan tempofylld och intensiv, men så långt har det ändå alltid funnits utrymme för tillfälliga svackor i matcherna, temposänkningar, ställningskrig och det lömska rävspel som i synnerhet italienska lag alltid varit så skickliga på.

Den som följde helgens El Clásico fick inte se mycket av den varan. Det var kamp om varenda centimeter på planen, kamp om varenda sekund av bollinnehav. Så fort en spelare drällde nån sekund för länge med bollen var han omringad av aggressiva fiender och fick slå ifrån sig till närmsta lediga medspelare, utan större visioner än att slippa bli av med bollen. Det var en tuff, tät och intensiv drabbning mellan världens två just nu bästa lag, men särskilt vacker fotboll bjöds det inte på. Det fanns nämligen varken tid eller utrymme för det. I normala fall brukar åtminstone Barcelona kunna stå för skönspelet mot en frustrerad, sönderstressad motståndare, men här mötte Madrid upp dem med samma press och intensitet som de själva tillämpar med så förödande effekt på andra. Madrid och Barcelona visade därmed hur fotbollen kommer se ut i framtiden. Fotbollen kommer bli en lika intensiv sport som basket och ishockey, trots att dessa spelas på betydligt mindre planer.

När jag ser dagens Barcelona, med små tekniska spelare som likt duracellkaniner jagar runt efter bollen, bollen, bollen – för att sedan aldrig vilja lämna ifrån sig den, när jag ser detta spel ser jag en fotboll som kommer passa som handen i handsken för de nya horisonterna i öster, i synnerhet det gigantiska Kina. Europeisk och sydamerikansk fotboll har länge levt på tradition och gammalt kunnande. Övriga världen, som till exempel Afrika, har inte kunnat matcha de två stora kontinenterna, trots att man förfogat över spelare med jämbördig fysik och teknik. De har inte haft organisationen säger man, den organisation som kommer av tradition och gammalt kunnande.

Jag tror att många anser det kontroversiellt när jag nu påstår att den fotboll som Barcelona lanserat är ”enklare” att lära sig; zonpress över hela planen, stressa motståndaren, vinn bollen och håll den sedan inom laget. För att taktiken ska lyckas måste alla spelare underordna sig den – och det är vad Barcelona har lyckats med. Nu senast minns jag en sekvens när självaste Messi sprang tillbaka nästan hela vägen till eget straffområde för att erövra bollen. Om Messi gör det måste ju alla andra falla in i ledet. Är jag bara fördomsfull som tror att asiater, i synnerhet kineser, är bra på att underordna sig en vinnande taktik? Och små, snabba spelare lär de ha god tillgång på. Och bollsinne finns det helt säkert gott om i världens ledande pingisnation. Här har de en perfekt taktik att lära sig i världens mest populära sport. Och tro mig, de kommer göra det fortare än vi anar. Vi kunde se en försmak på vad jag menar när Japans damer vann VM med en taktik som starkt påminner om den Barcelona tillämpar. Och de hade inte ens någon Messi.

Om knappt 130 miljoner japaner kan bli så bra så snabbt, vad kan då inte 1,3 miljarder kineser åstadkomma? Än så länge är det bara Barcelona som helt behärskar Barca-stilen. De är i princip ensamma om den nya ordningen och hela övriga världen måste skolas om. Som ni vet kan det vara svårt att lära gamla hundar sitta och därför, menar jag, har det i fotbollssammanhang ganska oetablerade Kina ett gyllene läge att ta en genväg till toppen. Fotbollen kommer sedan aldrig att bli sig lik igen. Alla matcher kommer se ut som helgens El Clásico. Och jag emotser inte helt förbehållslöst den dagen.

31 okt. 2011

Pissa i frysern

Ni har säkert sett en mängd skyltar som ”Vi har pissa i frysern” ute på webben, antagligen i verkligheten också – verksamheter som att pissa i frysen har blivit en del av vardagen i Sverige. Skyltar som denna hör vanligtvis hemma i mindre väletablerade butiker och krogar, med kinakrogar har det nästan gått så långt att man skulle bli besviken om det inte ingick en del komisk språkförbistring i besöket (ibland undrar man nästan om det inte finns en medvetenhet bakom detta). De som arbetar – och skriver skyltar – i mindre väletablerade butiker och krogar är sällan personer med stora studieskulder, åtminstone saknar de bevisligen ofta grundläggande kunskaper i svenska språket. Vi kunde nöja oss med det konstaterandet, men jag tycker mig se ett mer allmänt språkligt förfall i samhället och anar att detta bara är ett symptom för något mer övergripande.

En restaurang som jag besöker med jämna mellanrum gjorde nyligen en uppgradering av verksamheten med ny inredning, nya serveringskläder för personalen och nya tjusiga menyer. Man anar att de ville höja den allmänna nivån på krogen, förmodligen för att locka dit även mer nogräknad publik. Inget att säga om det initiativet. En första titt på menyn visade inga större förändringar i utbud eller priser, däremot slogs jag av något annat. Vet inte exakt hur många av dessa färggranna, inplastade menyer man beställde till restaurangen, men låt oss säga hundra kanske? Kunde man då inte ha tagit sig tid att låta någon med åtminstone G i svenska korrekturläsa innehållet innan menyerna gick i tryck? Jag räknade till åtta uppenbara stavfel eller felaktiga sär skrivningar på det enda uppslag som menyn utgjordes av. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, men om målsättningen är att uppgradera nivån på stället gör det faktiskt det. Om menyn innehåller en massa språkfel drar i alla fall inte jag slutsatsen att man kompenserar detta med desto mer högklassiga kockar i köket. Man tror snarare att även kockarna är av sorten som pissar i frysen.

Det här var bara ett exempel och vi befinner oss fortfarande i den mest lukrativa branschen för språkligt förfall. Men jag läser nästan dagligen mail och skrivelser från personer på ganska respektabla positioner i samhället, som uppenbarligen också sov sig igenom svenskalektionerna i skolan. Man verkar inte bry sig om det språk som faktiskt representerar avsändaren, det språk genom vilket mottagaren gör sig en uppfattning om författaren i fråga. Wittgenstein hade en teori om språket, den så kallade ”bildteorin”, som gick ut på att språket ”avbildade” verkligheten ungefär som en vanlig bild gör. Jag tror emellertid inte att språket har exakt så hög kompetens – och det trodde inte heller den något äldre Wittgenstein – men jag tror absolut att språket säger väldigt mycket om verkligheten omkring oss. Och ett språk i förfall är förmodligen ett symptom på ett mer allmänt förfall.

Ett språk måste förändras med tiden, jag är verkligen ingen bakåtsträvare som vill cementera språket vid ett visst tidsskede. Jag menar bara att den språkliga förändringen säger mycket om vilken riktning samhället i stort är på väg i. Amerikanarna har sitt ”kiss” – keep it short, stupid – en mycket representativ devis i förenklingens och automatikens förlovade hemland. Allt i livet ska vara så enkelt som möjligt, självklart inbegriper det även språket. Vad kan man säga om Sverige då? Språket förfaller och vi verkar bara resignerat acceptera faktum, samhället förfaller och vi betraktar det med samma håglöshet. Det är svårt att vara polis idag, oavsett om man bekämpar brottslighet eller språkligt förfall. Folk gråter krokodiltårar och jag gitter inte ifrågasätta vad den hycklade sorgen kommer sig av, för jag vet att de egentligen menar STORA tårar. Man vill inte göra sig impopulär, men det är inte utan oro jag betraktar vart vår språkliga medvetenhet är på väg.

21 okt. 2011

Tänk att va Foppa

Jag dagdrömde mycket som barn och gör det fortfarande ibland som lätt medelålders. Eftersom jag tror att vi människor är ganska lika i grund och botten vågar jag anta att de flesta av oss dagdrömmer emellanåt. Nu tänker jag inte på dagdrömmar av sexuell karaktär, de får ni ta med er psykolog, vad jag syftar på är de föreställningar vi gör oss om hur vår dagliga tillvaro kunde ha sett ut med lite andra förutsättningar.

Det kan vara något tillfälligt och aktuellt, som hur man egentligen skulle ha agerat i konflikten på jobbet eller mot den där otrevliga personen som korsade ens väg. Men framför allt är det dagdrömmar om hur livet kunde ha sett ut om man varit firad stjärna eller snuskigt rik, eller helst både och. Det är nog väldigt få dagdrömmar som handlar om ett liv på samhällets botten. Dagdrömmar är en verklighetsflykt – och tillflyktsorten ska förstås vara bättre än verkligheten!

Jag tror att många manliga dagdrömmar har idrottsliga förtecken, en modern tolkning av den urgamla drömmen om hjältestatus. Man föreställer sig hur det kunde ha varit om man haft lite mer muskler och bollsinne, helst lika mycket som Foppa och Zlatan. Att vara en hyllad landslagsstjärna är väl den yppersta av manliga dagdrömmar, folkets hjälte, den som bär rikets öde på sina axlar. Än idag kan jag höra kommentatorsröster i mitt huvud säga saker som att ”nyckeln till en svensk seger idag är Brännströms spelsinne”. På sätt och vis hoppas jag att de löjliga föreställningarna följer mig livet ut; man ska aldrig klippa bandet till barnet inom sig – ”det tar lång tid att bli ung”, sa Picasso och jag vet precis vad han menar.

Anledningen till att dagdrömmarna är så seglivade inom oss är väl att de erbjuder så mycket. Jag menar; tänk att vara Foppa! En av de bästa hockeyspelarna genom tiderna, hyllad, stenrik, ett namn som förknippas lika mycket med genial briljans som obeveklig tuffhet. Jag minns förresten en intervju med Foppa från glansdagarna. På frågan om musiksmak svarade han att på sista tiden hade han lyssnat mycket på Tomas Ledins ”Sånger att älska till”… Okej då, tänk att vara Foppa, men med min egen musiksmak, då skulle jag vara både idrottsstjärna och slippa lyssna mycket på ”Sånger att älska till”. Undrar förresten vilka böcker Foppa gillar? Ja, ni förstår ungefär vart jag vill komma. Zlatan verkar inte heller vara nån intellektuell bjässe och jag minns att forna brassestjärnan Ronaldo var närmast besatt av att spela dataspel på sin lediga tid.

Det finns förstås undantag som Eric Cantona, men många idrottsstjärnor verkar inte ha nån större fallenhet för konstnärlig och intellektuell verksamhet. Kanske på grund av att intresset för dessa verksamheter brukar vakna på allvar ungefär i samma ålder som man måste bestämma sig för att satsa helhjärtat på idrotten eller göra något annat av sitt liv. Men vad framgång beträffar tror jag inte att det bara handlar om idrott. Den som vill bli framgångsrik inom något överlag måste kanske begränsa sig till ett smalare spektrum, inte läcka så mycket energi till sidoverksamheter.

Jag spelade en del nätpoker ett tag – och som den akademiker jag är läste jag böcker om framgångsrikt spelande och försökte analysera spelet på en mängd olika sätt. Vad jag framför allt kom fram till var att de som blir framgångsrika pokerspelare offrar ännu mycket mer tid och energi på det än jag. För att göra ett seriöst försök att bli pokerproffs hade jag behövt ägna mig åt det på heltid, bara leva poker en längre period, inte slösa tid på meningslösa bloggar eller tramsiga skämt, inte läsa annat än pokerböcker, på sin höjd gå ut och sjunga lite karaoke emellanåt – men helst inte på helgkvällar, eftersom det är då man kan plocka pengar av fyllespelande amatörer. Jag klarar inte av den fokuseringen på bara en sak. Och det har varit ett problem i hela mitt liv, jag har ett alltför stort spektrum av intressen. Jag skulle inte vilja fokusera hundra procent på arkitektur heller, eller skrivande, eller konst eller filosofi eller nåt annat som jag funnit nöje av att ägna mig åt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det – om man nu bör göra nåt åt det alls? Leonardo da Vinci hade ju också många strängar på sin lyra och honom gick det rätt skapligt för. För oss med multipla intressen är det nog bara den kreativa banan som kan ge någon framgång – och det är en av de absolut svåraste branscherna att lyckas i. Även där gäller nog att vågskålen bör tippa över i någon riktning för att saker ska börja röra på sig. Och vilken är då min riktning?

Tills ett svar utkristalliserar sig i den frågan harvar jag på som jag alltid gjort, ibland kan man ju vara en firad stjärna ändå utan att någon annan behöver veta om det.

13 okt. 2011

Klockporr

Min egen och närmast föregående generationer har en naturlig impuls att svinga upp vänsterarmen när man vill veta vad klockan är. Dagens unga börjar gräva i fickorna efter mobilen. Ibland tar utvecklingen ett paradoxalt steg tillbaka, en gång i tiden konkurrerade ju armbandsuret ut fickrovan för att det armburna var så mycket behändigare.

Själv uppskattar jag klockor inte bara som tidsangivare. För oss män finns det inte så många accessoarer att profilera sig med, armbandsuret blir därför en tacknämlig symbol att spegla sin personlighet i. Och som vanligt gäller att de som ger blanka fan i sånt trams också säger något väsentligt om sin personlighet med det valet. Allt sedan jag kom över lite snabba cash i samband med en lägenhetsförsäljning har jag sökt efter den perfekta klockan för just mig; en gyllene treenighet av pris, design och kvalitet.

Det ska – naturligtvis – vara en mekanisk klocka. Och bra mekaniska klockor är i allmänhet dyra. Om man som jag dessutom vill ha en kronograf blir det genast ännu dyrare; ett någorlunda gängse prestigemärke som Omega har inga mekaniska kronografer för under tjugo tusen – och ja, då snackar vi internetpriser. Tjugo tusen är redan mycket pengar att gå omkring med på handleden. En vän till mig åkte till Brasilien en gång och visade glatt upp sin fina klocka för omgivningen – redan första kvällen hade han gjort bekantskap med en knivförsedd yngling. Problemet med alla dyra föremål är att de på ett eller annat sätt kan vara mer till besvär än glädje för innehavaren. En mindre exklusiv produkt kan därför vara ett val som inte bara motiveras av plånbokens storlek.

När jag började sätta mig in i de mekaniska urens värld – som är betydligt större än man kan tro – insåg jag snart att det finns en liten ”bluff” att ta i beaktande innan man slänger upp femsiffriga belopp för en prestigeklocka. Många exklusiva klockor är i själva verket inte så värst exklusiva; dyr och exklusiv är ju inte nödvändigtvis samma sak. Man kan ju tro att klockor från legendariska märken som Omega, Longines, Tag Heuer och Breitling har egentillverkade urverk, specifika för just de modellerna. Så är det emellertid inte. Nästan alla exklusiva klockproducenter köper sina urverk från några få specialister på området; bland de schweiziska prestigemärkena kommer de allra flesta urverken från tillverkaren ETA. Dock ska sägas att man hos de exklusiva klockmärkena gör vissa modifikationer och justeringar av dessa urverk, men i grund och botten är det samma maskinerier oavsett märke.

Urverket är väl själva hjärtat i en klocka, vad är det då man betalar så mycket extra för? De dyrare märkena gör som sagt vissa justeringar av verken – och är klockan klassad som ”chronometer” innebär det att den garanterar ett visst mått av precision. För det bör poängteras att inte ens en Rolex håller tiden exakt. Vill man ha en mer exakt tidsangivare är det batteriklockor som gäller, i synnerhet de som är radiokontrollerade. Mekaniska klockor är just mekaniska, de påverkas av temperatur, rörelser, magnetfält med mera. Men utöver urverket återstår egentligen bara själva förpackningen och kvalitén på den. Den som köper en exklusiv klocka betalar helt enkelt väldigt mycket för höljet och framför allt märket.

Efter en tids surfande på de många forum som upprätthålls av all världens klocknördar fick jag upp ögonen för märket Steinhart. Det är egentligen ett tyskt företag, men klockorna tillverkas i Schweiz, därmed kan man stämpla det prestigefyllda ”Swiss Made” på urtavlan. Företaget har bara några år på nacken och grundades av den tyske gentlemannen, arkitekten och livsnjutaren Günter Steinhart, som fick en ingivelse att göra något konstruktivt av sin passion för mekaniska klockor. Steinharts klockor använder samma urverk som många betydligt dyrare tillverkare, de flesta modellerna är härligt stora, enkla och vackra – och jag läste nästan bara positiva, för att inte säga lyriska, omdömen om produkterna ute på forumen. Lägg därtill en prislapp på ungefär en tredjedel av många etablerade lyxmärkens.

Jag hittade en modell som motsvarade alla mina önskemål, en pilotkronograf med det närmast ikonartade urverket ETA 7750 Valjoux; sedan introduktionen 1974 den obligatoriska arbetshästen i schweiziska kronografer till någorlunda överkomligt pris. Steinhart säljer sina klockor direkt från hemsidan på nätet, avsaknaden av mellanhänder är förstås en av orsakerna till det låga priset. Jag gjorde beställning och betalning en måndag, räknade med att få klockan senast fredag samma vecka.

Det tog över en månad. Klockorna var slutsålda! I en tid när tillverkarna av smartphones överträffar varandra med sina multimedia-apparater i fickformat, börjar en tysk gentleman tillverka mekaniska klockor för en marknad som domineras av företag med hundraåriga traditioner. Och i en tid när halvårsgamla modeller av smartphones blir daterade och slumpas ut till vrakpriser, säljer den tyske gentlemannen slut på sina mekaniska klockor – en produkt som i sig borde ha varit utgången från marknaden för länge sen.

Jag gillar förstås sånt. Jag gillar irrationella mönster i den rationell-evolutionära världen. Det är dessa irrationella mönster som gett människan konsten, musiken och poesin. Själv fick jag en fin klocka. Den är stor och tung och har en härligt solid känsla i knappar och krona. Armbandet är gjort i buffelläder, som är precis så kraftfullt som det låter. Den skyndar sig knappt 2 sekunder varje dag, ett värde som man skulle ha varit fullt belåten med även om det stått ”Breitling” på urtavlan. Hoppas att någon som läser detta får upp ögonen för skönheten i mekaniska klockor, må de följa oss till tidens ände!

3 okt. 2011

Klassresa till Hawaii

Vad heter riksdagens talman? Innan du börjar googla eller känna dig okunnig kan jag säga att jag själv inte heller visste, det var nämligen där jag fick uppslaget till dagens bloggämne. När socialdemokraterna suttit vid makten har jag – och säkert fler med mig – däremot alltid kunnat namnet på talmannen. Att vara riksdagens talman är nämligen något väldigt fint, talmannen står officiellt sett högre i rang än självaste statsministern, det är bara Mille Markovics gamla polare Kungen som står över talmannen i hierarkin.

Därför är det förstås alldeles särskilt fint när talmannen är sprungen ur arbetarrörelsens breda lager. Inte riktigt lika fint när han, som nu, är en välskräddad miljonärsgubbe från Moderata samlingspartiet. Jag tror att det är därför jag inte kände till hans namn, borgarna gör ingen stor grej av det och våra vänsterdominerade statsmedia har inte heller några poäng att hämta hos ämbetets nuvarande innehavare.

För mig är det helt i sin ordning. För mig är talmannen bara någon som ska sköta sitt välbetalda jobb och, eftersom det handlar om en politiker, helst efterleva den politik som dennes parti företräder (något som vänsterpolitiker traditionellt brukar ha svårt för). Svenska politiker har i allmänhet haft mycket höga tankar om den svenska modellen. Vi tar hand om varandra här, vi är toleranta och jämlika, medborgarna har inflytande och medbestämmande, vår demokrati anses ”stark” – kanske den förnämsta i hela världen.

Tror jag inte ett dugg på. Varför har vi i så fall till exempel aldrig haft en kvinnlig statsminister? Till och med länder som Thailand och Liberia har ju röstat fram kvinnor till posten som premiärminister respektive president. Och hur representerar riksdagen den befolkningssammansättning vi har i Sverige idag? Och det faktum att två ledande politiker mördats på öppen gata de senaste 25 åren tyder nog inte heller på att folk känner nåt större inflytande. Den sortens politiska mord är faktiskt ytterst sällsynta i västvärlden.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vilken status vår demokrati har. Så länge Sverige efterlever traditionella västerländska värderingar och våra politiker sköter statsfinanserna på ett ansvarsfullt sätt bryr jag mig inte. Jag har nog med mitt eget. Men när politikerna hävdar att min röst är viktig och inflytelserik i världens främsta demokrati, blir jag förbannad. Tror de att jag är dum eller? Våra folkomröstningar är till exempel inte beslutande utan bara ”rådgivande”. Jag vägrar slösa tid på att gå och rösta för att ge makthavarna ”råd” om hur folket tycker. Däremot röstar jag, för det mesta, i riksdagsvalet. De rösterna är ju åtminstone i någon mån beslutande.

Jag har alltid vägrat lalla med i alla yttringar av låtsasdemokrati som vi i Sverige förväntas respektera och efterleva. Som elevrådet i skolan. De flesta i min gamla grundskoleklass var faktiskt av ungefär samma uppfattning. Våra klassråd liknade mest roliga timmen. Det började alltid med att vi valde Fredde och Tony till ordförande och sekreterare, de var utmärkta för uppdraget; högröstade och karismatiska. Sen brukade vi ganska snabbt komma in på ämnet klassresa. Alla var nämligen för att vi skulle åka på klassresa. Då var bara frågan vart vi skulle åka; förslag välkomnades. ”Hawaii” ropade Peo, förslaget antecknades på svarta tavlan. Håkan föreslog det mer modesta Ör, ett friluftsområde i angränsande sumpan. Martin bidrog med det sofistikerade Livrustkammaren. Tre förslag fick räcka. Alltid samma tre för övrigt. Nu skulle det röstas. Till en början röstades det medelst handuppräckning, men så fort några händer åkte upp i luften ropade Marco ”votering” och en sluten skriftlig omröstning vidtogs. Lappar delades ut och samlades en stund därpå in i en liten burk. Sen läste Fredde upp rösterna och Tony noterade med streck på tavlan i enlighet med utfallet. Det roligaste av allt var att Hawaii alltid vann en jordskredsseger. Av dessa tre alternativ var det väl helt naturligt att de flesta ville åka till Hawaii. Att vi dessutom röstade på Hawaii gång på gång visade också att det inte var någon tillfällig trend, utan ett demokratiskt väl förankrat beslut.

Vår klass kom aldrig iväg på någon resa, men jag kan inte tänka mig en roligare klass att gå i eller bättre klassråd än de vi höll. Och jag tror inte att folk som följde en mer välartad medborgarlinje blev mer politiskt medvetna än vi, snarare tvärt om. Vår inställning var väl egentligen ganska punkig – och jag ser det som ett friskhetstecken att ungdomen revolterar mot samhällets inskolningsprocess. Med den starten i livet blir man heller inte onödigt vördnadsfull inför något ämbete alls.

20 sep. 2011

Bygga för de rika

Som alla andra Stockholmare håller man sig alltid lite a jour med bostadsmarknaden, kollar vad annat man skulle kunna ha råd med, vad nytt som byggs och så vidare. För det mesta konstaterar jag att min nuvarande sits är ganska förmånlig. Bostadsbyggande är dyrt. Det avspeglar sig i boendekostnaderna för nyproducerade lägenheter. Jag förstår knappt hur vanligt folk har råd att bo i nyproducerat, oavsett om det är hyres- eller bostadsrätt. Att som jag – med min mediokra lön – bo ensam i en trerummare, finns inte på kartan om vi snackar nybyggnadsstandard. Det här är förstås ett problem. Folk efterfrågar billiga lägenheter, men det är näst intill omöjligt att producera dem.

När jag gick på arkitektlinjen på nittiotalet pratades det mycket om att ”bygga för de rika”. Det kan låta som en märklig tanke, i synnerhet på en vänsterorienterad institution som arkitektskolan. I själva verket är själva grundtanken briljant; om det ändå är så dyrt att bygga nytt, varför inte löpa linan ut och bygga ännu lite dyrare för de som kan betala – och i förlängningen uppnå en välkommen rotation på bostadsmarknaden. I klartext innebär det att om rika personer väljer att flytta till nyproducerade lyxbostäder, friställs deras gamla, nästan lika fina bostäder till andra behövande, vilkas bostäder i sin tur friställs till tredje part och så vidare. På så vis låter man folk ”flytta upp sig” till en ständigt högre standard och kan inrikta nybyggnadsproduktionen på den översta nischen, för de som faktiskt har råd. Tanken är som sagt också att försöka bryta segregationen genom att folk liksom ”avlöser” varandra på olika nivåer i bostadskarriären.

Problemet är, som så ofta med briljanta teorier, att saker inte riktigt fungerar som man vill i verkligheten. Det finns en inneboende tröghet i samhällsbildning, åtminstone om den ska ske på frivillig basis och inte som i Stalins Sovjet, där folket var statens egendom och flyttades runt som nån marxistisk boskap. Det tar tid att etablera samhällen – och resultatet blir inte alltid det man på förhand försökt regissera. Ett nytt bostadsområde är inte som att lansera en ny bilmodell. Ett bostadsområde behöver tid att låta folk bo in sig, rota sig, trivas och skapa identitet. Och den identitet som skapas blir inte alltid den man planerat på ritborden.

Ibland sker flyttar helt planenligt. Som när folk flyttar till jobben; man flyttar dit där det erbjuds arbete. Men i Stockholm behöver man inte flytta från en stadsdel till en annan för att det finns jobb där – avstånden är inte så stora ändå. Och här handlar det ju inte om jobb överhuvudtaget, utan om att rika ska flytta från en jättefin bostad till en ännu finare. Men folk lämnar inte nödvändigtvis Östermalm bara för att det finns nybyggda fräscha lyxbostäder i Gåshaga eller Hammarby Sjöstad. Det finns olika orsaker till det, mer eller mindre konkreta. Hammarby Sjöstad är inte lyxigt nog; stora terrasser och moderna kök kompenserar inte för att rumshöjden krymper från 3:30 till 2:40. Gåshaga i sin tur är kanske för långt ifrån allt. Men framför allt saknas det viktigaste; den tradition, historia och atmosfär som generationer av Östermalmsbor bidragit till att skapa i sina kvarter. Vad man inte tagit hänsyn till i den briljanta teorin är att rika människor i allmänhet är ganska konservativa, de månar om att vårda gamla värden. Varför skulle de helt plötsligt poppa till sig och lämna allt de vårdat och högaktat för nån massproducerad nyetablering ute i förskingringen?

Ett problem med att bygga för rika är också att nybyggnadsstandarden tenderar bli normen för allas vårt boende. Detta i samband med att vi inte har marknadshyror i Sverige, utan att hyran regleras efter standard, får oönskade konsekvenser i längden för alla hyresgäster i landet. När hyresvärdar ska renovera gamla fastigheter vill man naturligtvis få mesta möjliga utbyte av det stora projekt som en renovering är. För att få ut högsta möjliga hyra efter renovering vill man därför uppnå nybyggnadsstandard. Och om nybyggnadsstandarden är satt för de rika kommer i längden alla hyreslägenheter att bli anpassade för välbeställt folk. Vad blir då kvar för oss mindre välbeställda?

Både Hammarby Sjöstad och Gåshaga hade initiala problem att finna kunder till sina dyra bostäder. Till viss del konjunkturberoende; man bygger i högkonjunktur och säljer i lågkonjunktur. Idag har väl så gott som alla bostäder hittat sin besättning. Gåshaga har jag bara sett från vattnet, men Hammarby Sjöstad har jag haft vägarna förbi vid ett antal tillfällen. Jag känner även folk som bor eller har bott där. Det tycks som om sjöstaden befolkas av en ung, välutbildad övre medelklass. De har visserligen råd att bo där, men vad jag hört så gnisslas det en del om kostnaderna. Allt handlar om prioriteringar. Även om man klarar höga boendekostnader skulle man kunna göra annat för de pengarna också, köpa bil, båt, sommarstuga eller åka på semesterresor.

Jag har försökt känna in atmosfären i Hammarby Sjöstad vid mina besök där. Nu har området haft ett antal år på sig att etablera en identitet. Miljön har naturligtvis blivit trevligare sedan byggplanken rivits och grönskan vuxit till sig. Spårvägen är en livgivande pulsåder genom bebyggelsen och butiker och pizzerior har etablerat sig längs huvudstråken. Ändå känner jag inte av någon särskild identitet i området. Hur många bor där ”på riktigt”, det vill säga med sikte på ålderdomen och inte bara som en representativ uppställningsplats i väntan på sitt riktiga hem? Jag kan ha fel i alla mina bedömningar, saker kan förändras med tiden, men i mitt tycke är områden som Hammarby Sjöstad en tveksam väg att möta framtidens bostadsbehov.

Hade egentligen bara tänkt ha detta som en liten utvikning från ett annat bloggämne, men det växte till en egen liten avhandling – och eftersom varken Blondinbella eller Kissie skrivit om ämnet än tog jag tillfället i akt.

9 sep. 2011

Bra och dåliga sångare

Då var Idol igång igen och som passionerad hobbysångare kommer jag förstås följa även årets upplaga. Vill inte påstå att jag är nån expert, men med några års rutin från karaokescener världen över – kan skryta med att jag till och med har sjungit på Broadway – har jag åtminstone förmågan att urskilja vilka sångare som har potential att göra sig på en stor scen. För precis som Alexander Bard sa häromdagen så är det ingen sångtävling.

Jag vet många duktiga karaokesångare som sjungit i mer än tio år och fortfarande står och värmer handen i fickan ute på scenen. Det handlar inte bara om att sjunga utan om att uttrycka sig och nå ut. En sångartist behöver ett visst mått av skådespelartalang, när man sjunger en låt iklär man sig också en viss roll. Vissa klarar inte av att spela någon roll överhuvudtaget, de står med handen i fickan och sjunger, andra spelar helt enkelt fel roll. Om man sjunger ”My Way” kan det vara lämpligt att spela rollen av stolt, ärrad kämpe som sammanfattar sitt liv, men många spelar istället rollen av Frank Sinatra.

Det här är en avgörande skillnad mellan många karaokesångare och ”riktiga” artister. Föreställ er Håkan Hellström sjunga ”My Way”; det skulle antagligen bli väldigt mycket Hellström och extremt lite Sinatra. Jag älskar Hellströms version av ”Visa vid vindens ängar” just för att han gör den så Hellströmsk. Själv sjunger jag oftast ganska originaltroget, jag är ingen riktig artist, jag lägger inte ner den tiden och ansträngningen på att göra egna versioner, för mig är ögonblicket och stämningen det viktiga – och att välja rätt låtar för just min röst. Jag försöker nämligen alltid ha min ”egen” röst, undviker att öva in olika manér för sången eftersom jag anser att det tar död på en stor del av känslan. Om en låt kräver att jag måste göra om min röst på ett onaturligt sätt väljer jag helt enkelt att inte sjunga den. Det skulle ändå inte kännas bra – och känns det inte bra för mig som sjunger gör det antagligen inte det för någon annan heller.

En del Idol-aspiranter har för all del vackra stämmor, men faller inom kategorin flick- och pojkrumssångare. Det är en avsevärd skillnad mellan att sitta hemma på kammaren och tralla eller stå på en stor scen och nå ut ändå till bakersta raden. Jag brukar ofta höra direkt om det är en flick- och pojkrumssångare som står framför juryn. Ibland går de till min förvåning vidare, men för det mesta tar det slut så fort de luftar sina röster i ett större sammanhang. Det finns några undantag, till exempel Anna Bergendahl som till och med tävlat i melodifestivalen, men jag hävdar lik förbannat bestämt att hon fortfarande är en flickrumssångare. Det finns emellertid begåvade flickrumssångare också, som Norah Jones och den fantastiska Eva Dahlgren, men de skriver genialiska låtar till sina små stämmor – och det kanske främsta måttet av genialitet är att ingen skulle göra låtarna bättre än de själva. Men utan de egna hitsen skulle varken Jones eller Dahlgren vara särskilt eftertraktade sångerskor.

För att ingen ska missförstå något om vad jag anser vara bra sång bör det poängteras att jag avskyr Céline Dion. Däremot högaktar jag Tommy Körberg. Båda är ju så att säga ”bra” sångare med stora röster, så vari ligger skillnaden? Skillnaden är att Körberg är man och därmed har den pondus och trovärdighet som en kvinna aldrig kan uppnå. Skojar. Nej, skillnaden som jag ser den är att när Körberg sjunger ”Fattig bonddräng” är han den fattige bonddrängen Tommy, men när Dion sjunger något är hon den stora artisten Céline Dion, oavsett vilken roll och känsla hon ska karaktärisera. Jag berörs alltid när Körberg sjunger om vår simpla, tarvliga bonddräng som spottar och svär, super och slåss. Jag, Tommy, de flesta av oss, har de där bonddrängarna och pigorna i blodet. De ekar fortfarande i våra stämmor om vi lyssnar noga. Och hittar vi bara klangen av deras futtiga liv och vedermödor förflyttas vi generationer bak i tiden, till de obetydliga noteringar i kyrkoböckerna som alla representerar individer av kött och blod, människor som i sitt slit och harvande föregått och berett vägen för det liv vi lever här och nu.

Körberg hittar den där klangen och därför berör han. Men jag berörs aldrig – säger aldrig – av Céline Dions sång, oavsett vilka stora känslor och höga toner hon tar till. Och kan man inte beröra blir man aldrig en stor sångare. I min lilla värld.
Äldre inlägg Startsida

longines kvinna klockor

Longines Uhren Männer
swiss klockor replika
regarder le big bang
høj kvalitet replika ure til mænd
billige ure

Daniel Wellington

g21710n

En klocka från Daniel Wellington är stilren, elegant och passar vid alla tillfällen för såväl man som kvinna – oavsett klädstil. I den kreativa processen och framtagningen av våra armbandsur strävar vi alltid efter perfektion och låter vår skandinaviska identitet lysa igenom.

Avsikten är att upprätthålla en design utan alltför många finesser som får varje klocka att kännas perfekt slimmad på handleden. Med utbytbara NATO- och läderband blir klockan en unik och tidlös accessoar som kompletterar dina olika outfits perfekt. Beställ tryggt och enkelt med fri frakt och få din klocka i prisvärd lyx, levererad till dig i en snygg ask.

Finns hos

Klockmaster Fältöversten



flagship longines ur Jobs RSS Feed Jobs tagged “flagship longines ur”

No jobs found.

Top ↑

Fetching Simply Hired Job Listings



hoes for
  • newbalance shoes on
  • newbalance shoes sto
  • Nieuw in 2016! MONCL
  • Nieuwe evenwicht Out
  • nik
  • nike
  • Nike Air Force 1 Nik
  • Nike Air Max
  • Nike Air Max 2011 Fr
  • Nike Air Max 2013 Da
  • Nike Air Max 90 Deni
  • Nike Air Max Air Jor
  • Nike Air Max Kvinder
  • Nike Air Max Män s
  • Nike Air Max Nike Ai
  • Nike Air Max Nike Fr
  • Nike Air Presto
  • Nike Air Rejuven8 mu
  • Nike Basketball sc
  • Nike Blazer
  • nike blazer höga m
  • Nike Blazer zapatos
  • Nike Casual Skor Kvi

    tLx M